Försöker vänta barn inte missfall..

Idag är jag i vecka 6+6. Humöret och känsorna går upp och ner. Runt nyår var en tung period av några dagar som jag bara sov och grinade på soffan. Då var jag helt säker på att det hade dött i magen på mej. Då kände jag ingenting och var helt säker på att det var kört.

Nu har det igen varit bättre i ett par dagar. Jag har mått lite illa hela tiden, verkligen bara lite men i alla fall! Idag ska vi på ett ultra privat för att se om allt är okej, förhoppningsvis finns redan nu ett litet tickande hjärta! :) Jag skulle så hemskt gärna höra hjärtljuden denna gång, fick aldrig det förra gången.

Det är jobbigt att man skall vänta nästan 2 månader innan man kan glädjas ordentligt, dessa två månader är verkligen en psykiskt tung period. Till och med jag som annars är väldigt positiv till allt kan känna att jag blir deppad och negativ. Förhoppningsvis går detta hela vägen denna gång och förhoppningsvis kan jag snart börja glädjas åt min graviditet!

Mensen kom.

Jaha, mensen kom. Eller vad det nu var som kommit? En vecka innan beräknat började jag blöda, konstigt. Kom lite som en schock, det skulle ju komma först helgen efter.

Jag är en som planerar det mesta och såklart rubbar ju en mens som kommer en vecka tidigare på de flesta planerna. Egentligen skulle det ju inte vara något problem men ibland är jag lite invecklad och detta blev ett stort problem för mig.

Jag har också funderat om det skulle kunna varit ett väldigt tidigt missfall eftersom jag haft konstiga klumpar i blodet, men det lär jag väl aldrig få veta.

Nu har jag känt mig väldigt deppad i flera dagar. Jag är en väldigt positiv person som i princip är glad hela tiden så nu när jag inte varit glad och haft väldigt lätt till gråten har min pojkvän varit väldigt orolig. Han förstår sig inte på mig. Jag förstår mig inte på mig själv heller.

Det känns bara som att jag inte har något att se framemot, livet känns tråkigt och just nu känns det som om jag behöver en förändring, men jag är fast.